(varning: flummigt, djupt inlägg. Kanske helt irrelevant för vissa. Men välbehövligt, för mig!)
Idag har jag plockat och städat lite. Precis som jag skulle. Och det är bra, det där. Att rensa. För det rensade samtidigt mina tankar, tydligen. Sorterade tankarna samtidigt som jag sorterade tvätten. Och kom till insikter som jag behövde komma till. Insikter om framtiden, om att våga. Om att min osäkerhet förstör så mycket, får mig att tveka och tvivla så mycket. Får mig att drömma, skapa fantasibilder och världar om något som jag egentligen inte vet något om. Bara för att detta något är så långt bort så att jag inte kan nå det. Inte kan ta det nära, vilket betyder att jag inte kan falla och slå i marken utan att någon tar emot mig, inte i den världen. Där kan jag bara falla.
Här däremot, här kan jag falla. Och slå i marken. För det här är närmare. Så mycket närmare, på alla sätt.
Men det kan även hända att jag faktiskt bli emottagen, att ingenting går sönder. Att jag istället blir uppfångad och lyft till skyarna. Det är det som är så läskigt. Att inte veta om det går sönder eller förblir helt. Att inte ha en aning om hur det kommer se ut, hur det kommer att bli. Det var längesedan jag var där, åratal sedan för att vara ärlig. Och jag minns hur jag var då. Och inser att jag är nästan likadan nu.
Det som är långt bort, det är tryggt. Det är tryggt, för det är säkert på så vis att det inte kan hända något. Det som är nära, det är otryggt. För där kan det gå hur som helst. Gå bra eller dåligt. Det är på riktigt. På riktigt på riktigt liksom. Så när jag bytte lakan bytte jag även fokus. Så ja, det är väl dags för mig att släppa taget om det trygga och våga falla fritt.
It's time to fly!
