Äsch då.
Har försökt knåpa ihop en text som förklarar tröttheten just nu, som förklarar varför jag har ett behov av att tacka nej och avboka saker jag inte orkar med. Men varför ska jag behöva förklara? Jag jobbar heltid på ett jobb där dagarna pendlar mellan kaos och paradis (och allt däremellan), där jag ibland älskar att vara och ibland aldrig mer vill sätta min fot, och det tar på krafterna. Har man inte förståelse för att ett "ja" då kan bli till ett "nej", då har man inte det helt enkelt.
Men jag tänker inte försöka förklara eller försvara varför jag måste ha mig och mitt välmående i fokus. Ibland orkar jag, ibland orkar jag inte. Ibland vill jag göra allt, ibland ingenting.
Det är så det är. Och det är så det får vara nu ett tag, tills allt har kommit till rätta. Förhoppningsvis är vi på väg åt rätt håll, det känns så iallafall. Efter fredagen så tändes en liten gnista av hopp om framtiden, för allt.
Så ja.
Jag avslutar nu, det här blev en slags förklaring fast ändå inte.
Förstår man så gör man. Gör man det inte så gör man det inte, jag kan inte kräva det av folk och tänker inte heller försöka.
Ciao.
