Näe, nu är det dags för mig att ta tag i det hela. Jag har inte mått bra på senaste. Det är total-kaos på jobbet i stort sett varje dag, och i och med flytten förra helgen har det varit kaos runtomkring på fritiden också. Jag har bara velat komma i ordning men inte kunnat göra något, jag har velat träna men inte hunnit, jag har haft jobbet i huvudet även efter jag slutat, inte orkat laga mat så har ätit skit, sovit dåligt, gråtit, varit allmänt retlig och känt mig kass på det mesta.
 
Jag vill inte vara sådär, vill inte vara irriterad och fräsa åt Jonas när det egentligen inte är han som gör något fel. Jag vill träna, gå ut och upptäcka Mönsterås, hitta slingan och testa den, äta ordentligt lagad mat, sova gott, ha energi till saker, skratta och njuta av att umgås med min fantastiska pojkvän. Så nu ska här redas upp. Lägenheten får jag ta det lite lugnt med, det mesta är i ordning och skrivbordet och hyllan/skåpet jag behöver i köket kan vänta tills jag är i Kalmar nästa helg. Tills dess får jag ha fokus på att hålla i ordning här hemma, diska efter maten och hålla det allmänt städat. När det är kaos på jobbet behöver jag ordning runtomkring mig.
 
Jag måste ta mig tid till träningen igen. Ikväll ska jag ner till Kalmar och spela fotboll med tjejerna, det kommer bli grymt kul. Trots att jag börjar tidigt imorgon och fotbollen är sent så måste jag dit, måste röra på mig, umgås, göra något jag tycker är riktigt roligt. Imorgon är det 10-timmar på jobbet som gäller, så någon löprunda blir det inte, men en promenad för att upptäcka byn som numera är mitt hem ska jag kunna orka med.
 
Jag måste äta ordentligt, laga mat, dra ner på skräpet. Så som jag egentligen vill ha det, som jag hade det när min kropp mådde som allra bäst, under idrotten. Så vill jag ha det, så ska jag ha det.
 
Jobbsituationen kan jag inte göra något åt. Bollen är i rullning och förhoppningsvis händer det något snart, för som det är just nu kommer varken jag eller ungarna orka länge till. Mina stackars killar, jag bryr mig alldeles för mycket om dem. Men jag kan inte rädda alla. Det går inte. Dock kan jag göra det lättare för dem att försöka rädda sig själva, iallafall en bit på vägen. Där ska fokus ligga.
 
Skriva upp saker. Organisera. Läsa det jag skrivit upp så det blir rätt. Så att jag slipper lägga min energi på att oroa mig för att jag glömt något.
 
Ta hand om kärleken och vänskapen. Vårda dem.
Må bra igen.
 
Ciao!
 
Förresten. Jag har världens mest fantastiska pojkvän, som står ut med mina upp- och nergångar, som älskar mig ändå, som tar hand om mig, som får mig att skratta när livet är skit. Som ibland klantar sig och skojar när det inte är rätt tillfälle, men som lyssnar på mig och håller om mig precis sådär som jag behöver när jag behöer det. Som alltid finns där. Han är verkligen det bästa som finns, det bästa som hänt mig. Älskade Jonas!