bulljaevel

Hatkärlek i sin renaste form. Jag hatar det. Avskyr det något djävulskt för att det är jobbigt och gör ont och är ett helvete under tiden. För att det finns så mycket annat som är roligare än att traggla meter efter meter på en grusad slinga i en skog. För att jag får håll och ont i foten och på massa andra ställen som jag bara komer på att jag har ont i när jag springer. För att pulsen dunkar i öronen och stör musiken. För att det aldrig känns som att jag aldrig utvecklas eller kommer framåt. För att det tar sådan jävla tid.

Men jag älskar det. Jag älskar det för att det ger mig endorfiner upp över öronen när jag gjort det. För att det ger mig lugn och ro, för att jag inte behöver tänka på någonting överhuvudtaget. Det enda jag behöver fokusera på är att ta stegen framåt, att följa stigen, att lyssna på musiken. Det rensar ut allt. Jag älskar det för att det bränner fettceller och får mig att må bättre på alla sätt, för att de ger mig en grymt skön trötthet i kroppen, för att det får mig att känna mig starkare. Så jag älskar det.

Den där hatkärleken alltså. Den är klockren. Och snart är det för kallt för att åka inlines och då kommer jag få springa mer. Men det är nu det är som skönast. Nu på hösten. Som igår, när jag tog bilen bort till slingan i Havslätt och kände några droppar mot ansiktet av och till. När luften var ren och lätt att andas. Då är det grymt skönt att springa, då är det som bäst.

Så ja, nu fortsätter jag.
Igen.

PUSS