Stuck och suck. Stuck för att ja, jag är fast. Och suck för att ja, jag är fast. Eller, egentligen inte, det är bara att skriva på så blir jag nästan klar sedan, och då är det bara att göra den där lektionsplaneringen, och sedan skicka uppsatsen till Colle så han får läsa, och sedan rätta, och sedan skicka in den och bli av med den.
Men ja. Jag är fast. Står och stampar på samma plats och ordbajsar och repeterar samma sak trehundra gånger om. Det är ingen kvalitet i det hela. Och det är tråkigt, för även om kvantitet är min starka sida (heeelooo ordbajsmaster) så gillar jag kvalitet bättre och det är det inte nu. Det är tråkigt och intetsägande och till en lärare jag aldrig haft innan, så jag har inte en aningens aning om hur han egentligen vill ha det.
Suck puck peck.
Jaja. Det är väl bara att köra på. Bli klar med den här delen idag, börja med lektionsplaneringen på lördag (skulle varit imorgon men då är det fullt upp) och sedan skicka in. Komplettering fo sho, men då vet jag iallafall hur det ska göras. HUR kunde jag stå ut med det här i tre och ett halvt år? (okej. Jag älskade det då. Inte varje sekund av det, men det mesta. True story!).
Annarsrå?
Idag var Bolundengubbarna här och satte upp namn på brevlådan och dörren. Mitt namn. Så nu står det I Johansson & J Bergstrand. Official it is. Känns fantalastiskt på alla de sätt! Lite konstigt känns det dock att skriva "Oskarshamn" som hemort och sådär. Om någon frågat mig för, säg ett år och en månad sedan, om jag någonsin skulle flytta till Oskarshamn hade jag skrattat och sagt tvärt nej. Samma sak om Mönsterås. Nu har jag bott på båda ställena och insett att jag trivts bra överallt. Mönsterås var mitt första helt egna hem (vilket var awesome), men Oskarshamn har också känts hemma så länge att det inte var en stor grej att flytta hit (förutom det där att jag blev officiellt sambo med världens finaste kille). Nu ska jag bara lära mig hitta ordentligt i stan, tur att jag har ett antal guider att tillgå in the hoods.
Så jahapp. Nästa vecka börjar nationella proven i svenska, och jag är mer nervös nu än jag var när jag själv skulle skriva dem. Känns rätt sjukt. Men jag är så nervig att det inte ska funka för min lille adept, att han ska gräva ner sig. Jag vet att han har kapaciteten att klara det, men vad jag vet och vad han tror är inte alltid samma sak.
Håll tummarna för oss på tisdag och torsdag!
Annars var det inte mycket mer här i livet att berätta, the rest of it rullar på liksom. Nu är det väl bäst att jag tar tag i det där pluggeriet och skriver klart så jag kan däcka i soffan sedan.
Tjingeling och puss och kram och sådär!
