Nu är det jul igen. Eller ja, om två dagar är det jul igen, och det är dags för tusentals barn i Sverige att må riktigt jävla dåligt. Högtiden som för många barn är den värsta på hela året. 2,5 veckor ledigt, ångest, panik, tårar, rädsla. Att inte vet hur mycket mamma och pappa kommer dricka. Att inte kunna vara säker på att det ligger julklappar under granen eller blir en trygg och fröjdefull jul.
Många vet; det blir det inte. Det blir ingen fröjdefull jul för mamma bråkar med mormor, moster stormar ut och pappa snarkar sådär alldeles för högt på soffan. Mormor vill kramas alldeles för mycket och för länge, och kanske blir det slagsmål.
Fast då är flaskorna slut för längesedan, flaskorna som inhandlas den 23 och ska räcka ett tag, det ska ju bara bli någon enstaka julöl till maten. Och en liten snaps på det, för det måste man ha till sillen, det vet ju alla. Och så något sött och gott till efterrätten, för att inte glömma den välförtjänta whiskeyn efter alla bestyr. Icke att förglömma. Och så kanske något glas vin på kvällen förstås, bara ett.
Fast ojdå, flaskan tog visst slut. Äh, vi har väl en till?
Och i ett hörn bakom soffan eller gömd på sitt rum sitter en liten och försöker glömma det alltmer högljudda sorlet nerifrån. Försöker vara glad för paketen (om det blev några i år), och kanske gömma lillebror så han slipper se, pratar med honom så han slipper höra. Liten tar med ännu mindre ut en sväng för att gunga, det är det ingen som märker ändå, trots att det är sent och Svensson Svensson redan har varit.
De vuxna har ju fullt upp med sitt.
Liten går med Mindre hårt i handen och ser glada barn som fått vara uppe lite längre för att det är jul. Glada barn får hjälp av pappa att bygga den nya legofiguren. Glada barn sitter i mormors knä medan hon läsa den nya boken. Glada barn slumrar i ett hörn av soffan medan mamma stryker henne över håret och sedan försiktigt bär in henne till sängen.
Liten håller mindre hårt i handen och drar med honom hem för att sova. Ger honom en pepparkaka i köket, leder honom till Litens säng. Liten lägger mindre först och kryper sedan ner bredvid, försöker krama bort rädslan. Liten lovar att nästa år, då blir det bättre. Liten vet att liten ljuger, Mindre vet det också men ändå somnar de båda.
--
Sådan är julen. Sådan är julen för många och någonstans är det inte alls meningen av mamma och pappa att det ska bli så, det är inte alls meningen. För det skulle ju bara bli en öl till maten, inget mer.
Kanske kan man hålla det. Kanske kan man dricka ett glas vin eller en öl, utan att blir onykter. Kanske kan man stanna där sedan, låta det vara bra så och bara njuta av kvällen istället.
Men, kan man inte det, då tycker jag att man ger fan i det. För det gör alldeles för ont i Liten. Det gör fruktansvärt ont, och gör det inte ont så är det bara ett tomrum.
När man är Liten på julen ska det varken finnas smärta eller tomrum. Så tänk lite, ni som har en Liten, en Mindre, en Mellan eller en Större. De märker mer än ni tror och mår hundra gånger sämre, trots att det inte handlar om slag eller bråk. Det räcker med känslan av att mamma, pappa, mormor, morbror är annorlunda. Inte som vanligt.
Låt julen bli vit. För alla barn!
Kommentera